Att elchocka barn: Varför det skall stoppas!


Artikel angående psykiatrins elchocker till barn - det bör stoppas!

Copyright (c) 2021 – Mad in America, madinamerica.com

John skrev följande speciellt till vårt upprop mot elchocker till barn i Sverige.
Hans artikel följer under.

Fick ECT till barn förbjudet i Texas

Jag är sedan länge psykolog och medlem i en grupp som kallas Föreningen för avskaffande av elchocker i Texas (förkortas CAEST). Som gruppens namn antyder gör det mig till motståndare vad elchocker beträffar. Fastän jag vanligtvis förespråkar individuellt val för samtyckande vuxna, har jag, när det gäller elchocker, sedan länge beslutat mig för att det absolut inte finns någon plats för denna barbariska metod inom det medicinska området.

Elchocker orsakar alltid hjärnskador, det är bara en fråga om hur allvarliga skador. De orsakar alltid minnesförlust, ofta långvarig och djup. De dödar ibland och är aldrig nödvändiga. Beviset är tydligt och vår website www.endofshock.com presenterar undersökningen. Förutom de fasansfulla skadorna är ett annat problem att äkta informerat samtycke är omöjligt, vilket jag sedan länge har skrivit om, delvis beroende på psykiatrins lögner och delvis på grund av de skador som redan finns på grund av alla de psykmediciner som ges innan ECT föreslås. Att psykiatrin är den enda (pseudo)-gren inom medicinen som är rutinmässigt och systematiskt tvingande kringgår även lögnen om att det skulle finnas något informerat samtycke.

När det gäller barn är jag en beskyddare som har tillbringat en betydande del av min karriär med att förändra drogningen av barn inom psykiatrin. En sådan betydande förgiftning av våra barn är en fruktansvärd skam och skandal, och att elchocka våra värdefulla unga människor är ännu mer fasansfullt. I Texas lyckades vi år 1993 förbjuda användningen av ECT på barn, och andra platser har gradvis följt efter.

Nu är jag innerligt glad över att få veta att det finns en stor kampanj i Sverige för att förbjuda elchocker på barn. Jag stödjer helhjärtat denna ansträngning och ser fram emot framgång för detta initiativ. Resultatet kommer att bli lite mer trygghet för svenska folket. Gör det nu!

Er tillgivne John Breeding, PhD, Psychologist, Austin, Texas, USA, till detta upprop.

Att elchocka barn: Varför det skall stoppas!

Originalartikel: Electroshocking Children: Why It Should Be Stopped

Av Fil. Dr. John Breeding

I en nyligen gjord kommentar klagar historikern Edward Shorter, University of Toronto, på de ansträngningar som människor, som jag själv, gjort i stater som Texas, där man framgångsrikt har satt gränser för att elchocka barn, i syfte att framkalla grand mal konvulsioner*. Hans argument är att vi som har kämpat mot detta förvägrar barn en välgörande medicinsk behandling.

(*grand mal konvulsioner – epileptiskt krampanfall som kan orsaka hjärnskador, översättarens anmärkning.)

För att förstå varför Shorters vädjan om att använda elchocker på barn är så hemsk, måste vi känna till vad det gör med barns hjärnor, vilket innebär att titta in vetenskapligt. Men först dock en kort titt på historien om att elchocka barn i USA.

Elchockbehandling av barn på 1900-talet

År 1947 skrev psykiatriker, Lauretta Bender om hur hon nu gav elchocker till barn. Hon beskrev resultaten på det här sättet:

Det är åsikten hos alla observatörer på sjukhuset, i undervisningssalar, av föräldrar och andra vårdnadshavare, att barnen alltid blev något bättre av [elchocks]behandlingen, eftersom de var mindre störda, mindre nervösa, mindre tillbakadragna och mindre oroliga. De var lättare att kontrollera, verkade mer samlade, mer mogna och kunde bättre möta sociala situationer på ett realistiskt sätt. De var lugnare, gladare och kunde bättre acceptera undervisning eller psykoterapi i grupp eller individuellt.”(2)

År 1955 rapporterade hon om hur hon hade gett 20 elchockbehandlingar till ett barn, yngre än tre år, på barnavdelningen på New York Bellevue-sjukhuset.(3) Bender gav så småningom denna ”behandling” till mer än 500 barn och kunde glädja sig åt en karriär som en av sin tids mest hedrade psykiatriker.

Ett av barnen hon elchockade var det sex år gamla fosterbarnet Ted Chabasinski. Hans beskrivning av den erfarenheten står i skarp kontrast till Benders:

Jag var sex år gammal, (år 1944). Min mamma hade blivit inlåst på ett mentalsjukhus precis innan jag föddes och jag stod under förmyndarskap. Dr. Lauretta Bender, en psykiatriker på Bellevue Hospital i New York, hade just börjat sin ökända serie av experiment med elchockbehandling av barn och hon behövde fler att behandla. Så jag blev diagnostiserad med ”barnschizofreni”, bortryckt från mina fosterföräldrar och gavs 20 elchockbehandlingar … Jag drogs längs korridoren gråtande, en näsduk stoppades in i min mun så jag inte skulle bita av min tunga, och jag vaknade [efter elchockbehandlingen] utan att veta var jag var eller vem jag var, men med känslan av att jag hade upplevt hur det är att dö. Efter fyra månader av detta skickades jag tillbaka till mitt fosterhem. Elchockbehandlingarna hade förändrat mig från en blyg liten pojke, som tyckte om att sitta i ett hörn och läsa, till ett barn som var skräckslaget och bara ville klänga sig fast vid sin fostermor och gråta. Jag kunde inte komma ihåg mina lärare. Jag kunde inte komma ihåg den lille pojke som jag fick höra om, hade varit min bäste vän. Jag kunde inte ens hitta i mitt eget område. Den socialarbetare som besökte mig varje månad berättade för mina fosterföräldrar att min minnesförlust var ett symptom på min psykiska sjukdom. Några månader senare fördes jag till ett statligt sjukhus för att tillbringa de kommande 10 åren av mitt liv där.”

Var det här [refererar till elchocken] gärningen av någon ensam sadist, någon galen vetenskapsman som utövade det i ett hemligt rum? Nej, psykiatrikern som gjorde det mot mig och flera hundra andra barn är fortfarande ledande inom sitt område, med många publicerade artiklar i ansedda psykiatriska tidskrifter; hon tar fortfarande ut lön från New York State Department of Mental Hygiene. Och inte en enda röst har någonsin höjts inom hela den psykiatriska yrkeskåren för att protestera mot vad hon gjorde.(4)

Även medan Bender publicerade artiklar som framhöll hennes framgångar, berättar en uppföljningsstudie av 32 barn som hon hade elchockat, om den skada hon hade orsakat. Dessa läkare skrev:

Föräldrarna har sagt till författarna att deras barn definitivt var värre efter ECT (electroshock treatment). Faktum är att många av dessa [elchockade] barn betraktades som så farliga för sig själva eller andra att inläggning på sjukhus blev absolut nödvändigt. Efter en kur av sådan behandling gjorde dessutom en 9-årig pojke det som tolkades som ett försök till självmord.”(5)

När den 9-årige pojken blev inlagd på ett statligt sjukhus sade han att han hade försökt att hänga sig, därför att han var ”rädd att dö och ville få det snabbt ur världen”. ”Rädd för fler skrämmande elchocker” är förmodligen en mer exakt beskrivning av pojkens rädsla.

Vetenskapen

Elchocker betecknas av psykiatriker som elektrokonvulsiv behandling eller ECT, eftersom det innebär framkallande av en grand mal-konvulsion, som liknar ett epileptiskt anfall, genom att låta upp till 600 volt elektrisk ström passera genom hjärnan under en halv till fyra sekunder. Före appliceringen ges de som behandlas vanligtvis bedövning och droger som paralyserar musklerna för att undertrycka rädsla och smärta samt att minska antalet brutna ben – särskilt i ryggraden, en vanlig företeelse innan droger användes.

Krampanfallet framkallat av ECT varar vanligtvis i 30 till 60 sekunder och kan ge livshotande komplikationer, såsom andningsuppehåll och hjärtstillestånd. Krampanfallet åtföljs av flera minuter av medvetslöshet. Elchocker ges vanligtvis på sjukhus som är utrustade för att hantera nödlägessituationer, inklusive dödsfall, vilka kan inträffa under eller strax efter elchocken.

Hjärnskada

Läkare, liksom byggbranschen, gör sitt bästa för att förhindra att människor skadas av elektriska stötar. Människor får antikonvulsiva läkemedel för att förhindra anfall, eftersom sådana anfall är kända för att skada hjärnan.

Hjärnan arbetar normalt sett med spänningar som mäts i millivolt. Vid ECT ges dock elektriska stötar på hjärnan med i genomsnitt 150 till 400 volt. ECT framkallar grand mal-anfall, och det är uppenbart att ECT skadar hjärnan.

Professor i neurovetenskap Peter Sterling vid University of Pennsylvania uttryckte det så här i vittnesmål i en 2001 utfrågning om ECT inför the New York Assembly Standing Committee on Mental Health, Mental Retardation, and Developmental Disabilities:

ECT [ECS på engelska] skadar obestridligen hjärnan. Skadan beror på en mängd olika kända mekanismer: (*ECS står för Electro Convulsive Shock, översättarens anmärkning.)

1) ECT är utformad för att framkalla ett grand mal- och epileptiskt krampanfall som medför kraftig stimulering av neuroner i hjärnbarken, vilket även ger stimulering gentemot lägre strukturer i hjärnan. Krampanfallet orsakar en akut stegring av blodtryck, i nivåer av hypertoni (för högt blodtryck) och detta orsakar ofta små blödningar i hjärnan. Överallt där en blödning uppstår i hjärnan dör nervceller och nervceller ersätts inte.

2) ECT skapar bristningar i ”blod-hjärnbarriären”. Denna barriär hindrar normalt många ämnen i blodet från att nå hjärnan och den skyddar hjärnan, som är vårt kemiskt sett känsligaste organ, från en mängd olika potentiella skador. När denna barriär bryts blir nervcellerna skadade och kan då dö. Bristning i denna barriär leder också till hjärnödem (svullnad). Eftersom hjärnan är omsluten av det mycket hårda kraniet, leder detta till stopp av blodflödet – anoxi (syrebrist) – och nervcellers död.

3) ECT orsakar att nervcellerna frigör stora mängder av signalsubstansen glutamat. Denna kemikalie stimulerar ytterligare nervcellsaktivitet, vilket frigör mer glutamat, vilket leder till excitotoxicitet, (för kraftig och långvarig signalering mellan nervcellerna) och nervcellerna dör bokstavligen på grund av överaktivitet. En sådan stimulerad toxicitet har relativt nyligen erkänts och är nu ett huvudämne inom forskningen. Det är känt att fortlöpande krampanfall under upprepade ECT:er, så kan detta vara en viktig bidragande orsak till ackumulerade hjärnskador.

Summan av det hela är att ECT ”fungerar” så länge den skadar och invalidiserar hjärnan.

Läkare bekräftade faktumet att ECT orsakar hjärnskador, direkt efter att metoden introducerades och påståenden som bekräftar det, är lätta att hitta. Leonard Roy Franks Electroshock Quotationary* är den bästa, enstaka källan som ger en översikt över historien om elchocker. Här är ett exempel från 1941 från Walter Freeman, som introducerade lobotomin i USA och som var den ivrigaste utövaren och marknadsföraren: ”Alla de ovan nämnda metoderna [d.v.s. olika former av chock och drogbehandlingar] skadar hjärnan …” (6)

(*Se Leonard Roy Franks ”Electroshock Quotationary”, översättarens anmärkning.)

Minnesförlust

Minnesförlust är en avgörande faktor som pekar på förekomsten av hjärnskada. Det är då mycket talande att elchocksindustrin försöker förneka eller minimera elchocksorsakad minnesförlust.

År 2001 medgav den ledande ECT- forskaren och förespråkaren, psykologen Harold Sackeim i en ledarartikel, i The Journal of ECT att, ”praktiskt taget alla patienter upplever en viss grad av ihållande och sannolikt bestående retrograd minnesförlust”. Även de ivrigaste förespråkarna och elchock-”experterna” erkänner nu minnesförlust. (7)

(*retrograd minnesförlust = förlust av minnen, kunskap med mera, som kommer från tiden före behandlingen, översättarens anmärkning.)

Mer nyligen publicerade Sackeim och hans kollegor resultaten av en viktig studie, i januariutgåvan 2007 av Neuropsychopharmacology. De bekräftade att ECT kan orsaka bestående minnesförlust och bestående brister i kognitiva förmågor, vilka påverkar förmågan att fungera, ”Denna studie ger det första beviset i en stor och prospektiv studie* på att negativa kognitiva effekter kan kvarstå under en längre tid och att de karakteriserar rutinbehandling med ECT på samhällets inrättningar”. (8)

(*Prospektiv studie – används för att studera samband mellan olika riskfaktorer och en viss sjukdom. Man följer individer (kontrollgrupp) med och utan riskfaktor framåt i tiden, översättarens anmärkning.)

Dödsfall

Det värsta resultatet av elchock är dödsfall. Leonard Frank har tillhandahållit en av de bästa sammanställningarna av existerande information om dödsfall orsakad av elchocker. Den visar att uppskattningarna varierar kraftigt (9); journalisten Sandra Boodman ger ett litet perspektiv:

Enligt rapporten 1990 från APA* dör en på 10.000 patienter till följd av modern ECT. Denna siffra kommer från en studie av dödsfall inom 24 timmar efter ECT mellan 1977 och 1983, vilka rapporterades till Kaliforniska myndigheter. Nyare statistik tyder på att dödligheten kan vara högre. För tre år sedan [1993] blev Texas, den enda delstat som kräver att läkare rapporterar dödsfall bland patienter som inträffar inom 14 dagar efter elchockbehandling. Detta är en av fyra stater som kräver rapporter om ECT överhuvudtaget. Tjänstemän vid Texas Department of Mental Health and Mental Retardation rapporterar att mellan 1 juni 1993 och 1 september 1996 fick de rapporter om 21 dödsfall bland uppskattningsvis 2.000 patienter.” (10)

(*APA = American Psychiatric Association, Amerikanska Psykiatriska Föreningen.)

Det är en enorm omfattning. I Texas Department of Mental Healths treåriga studie fann man att en av 95 patienter hade dött inom 14 dagar efter att ha genomgått ECT. I kontrast till detta uppskattades det i en APA-rapport ett dödsfall på 10.000 ECT-patienter.

Den allra högsta dödstalet som jag har hittat är i en studie som visar, 1 av 4 bland de mycket gamla. De amerikanska psykiatrikerna, David Kroessler och Barry Fogel rapporterade om elchockbehandling av 65 deprimerade patienter på 80 år och äldre, som var intagna på Rhode Island Hospital i Providence under åren 1974-1983. Där 37 behandlades med ECT och 28 med antidepressiva droger och ett år efter behandling fann författarna att den andel som överlevde i ECT-gruppen var 73,0 procent och 96,4 procent i gruppen som inte fick ECT. Det är 10 dödsfall bland de 37 ECT patienterna och ett dödsfall bland de 28 patienterna som inte fick ECT. (11)

Effektivitet

Förutom det faktum att elchocker direkt bryter mot den Hippokratiska eden; att först och främst inte göra någon skada, har det inte ens visat sig ge någon kortsiktig nytta. Slumpmässiga, prospektiva och placebokontrollerade studier, där man jämför att ge verkliga ECT mot simulerad ECT under dubbelblinda förhållanden har gjorts. Under förhållanden med simulerad ECT får patienterna narkos, är ansluten till ECT-apparaten och man trycker på knappen, men ingen ström förs över. Som psykiatrikern Colin Ross rapporterar i sin genomgång av litteraturen har simulerad elchock (bedövning men ingen elchock) samma kortsiktiga resultat som elchocker, och det finns inga bevis för att det ger en varaktigt positiv effekt. Många studier har misslyckats med att hitta en skillnad, även under behandlingen.(12)

Låt mig en sista gång förse er med hänvisningar från en annan artikel från 2001 av Harold Sackeim, vilken han skrev tillsammans med flera kollegor, om ”förebyggande av återfall” efter elchocker. Författarna yttrar i sin slutsats, ”Vår studie visar att utan aktiv behandling återfaller så gott som alla remitterade patienter inom 6 månader, efter att ha slutat med ECT. (13)

PR kontra vetenskap

Vad som klart framgår vid en granskning av vetenskapen, framkallar elchock hjärnskador och minnesförlust och verkar inte ens ge någon kortsiktig fördel mer än en ”låtsas-elchock”. Hur kommer det sig att vi hör Shorter och andra argumentera för ”att göra denna behandling” tillgänglig för fler barn?

Ett svar är att informationsspridningen från psykiatrin om elchocker har tenderat att besegra vetenskapen. Linda Andrés Doctors of Deception; What They Don’t Want You To Know About Shock Treatment (14) är en av de bästa böcker som finns om elchocker. En sak som hon gör särskilt bra är att framlägga den tydliga skillnaden mellan informationsspridning och vetenskap, med detaljerad historia om psykiatrins strategiska beslut och åtgärder för att utkämpa ett krig kring informationsspridning för elchocker. Jag rekommenderar starkt hennes bok.

Att elchocka barn under 2000-talet

Det vore illa nog om elchocker av barn bara utgjorde en fotnot i psykiatrins historia, men psykiatrikers vilja att utsätta barn för hjärnskador fortsatte efter Benders död år 1987. I en artikel i USA Today, år 1995 noterades att ”vid ett seminarium för läkare som ger elchocker… räckte en tredjedel av psykiatrikerna upp sina händer när de tillfrågades om de elchockade unga människor.” (15)

Detta beror till stor del på det som André beskriver som kriget kring informationsspridning. De som stöder denna praxis talar regelbundet om dess ”fördelar” utan hänsyn till fakta.

Exempelvis lade psykiatrikern Lothar Kalinowsky fram detta falska påstående i ett kapitel som han skrev i en psykiatrisk lärobok från 1975: ”Barn har behandlats utan att skadas vilket framgår av Benders omfattande erfarenhet.” (16)

Som ett resultat av sådana uttalanden, som är klart felaktiga, elchockas fortfarande barn idag. Med tanke på vad vi vet om den påföljande hjärnskadan anser jag att det är en form av övergrepp och det utgör bestämt en form av barnmisshandel. Inget barn samtycker till att bli ”elchockat”.

Förespråkare för denna praxis riktar sig nu till autistiska barn som en grupp som skulle kunna gagnas. Minst fyra psykiatriker som ger elchocker har lanserat åsikten att använda ECT för att ”behandla” sådana barn. Psykiatrikerna Dirk Dhossche och Sara Stanfill vid Department of Psychiatry and Human Behavior vid University of Mississippi Medical Center i Jackson, rekommenderade att bedriva ECT-forskning på autistiska barn år 2004 (17) och 2009 rapporterade psykiatrikern Lee Wachtel på Baltimore Kennedy Krieger Institute om ”det första dokumenterade fallet av ett ungt autistiskt barn som framgångsrikt förbättrat sina självskadebeteenden efter att ha fått ECT”. Den försökspatienten var en åtta år gammal pojke ”känd som D”. (18)

Överlevanden från elchocker, författaren och aktivisten Leonard Frank sa: ”Dhossche och Stanfill har förfalskat och utelämnat vissa viktiga fakta om ECT. Inte bara det att elchock hjälper föga, det förstör även minne, sänker intelligens, skadar hjärnan och är en livshotande metod som har försämrat livet för miljontals människor sedan det infördes för nästan 70 år sedan.” (19)

Att elchocka barn är inte begränsat till USA, vilket framgår av ett färskt exempel från Australien. Den 25 januari 2009 rapporterade Herald Sun: ”Barn som är yngre än fyra, som anses psykiskt störda behandlas med kontroversiell elchocksbehandling.” I Australien ökar användningen av elchocksbehandling (ECT) och i Herald Suns rapport om ”Barnchocksbehandling” sades att förra årets ”Medicare-statistik var rekord, med 203 ECT-behandlingar på barn yngre än 14 – inklusive 55 i åldern 4 år och yngre.” (20)

I artikeln sägs även att den västra australienska delstatsregeringen driver på för att förbjuda elchocker för barn under 12 år.

Det är omöjligt att veta hur många barn som elchockas i USA, eftersom endast ett fåtal stater har lag om rapportering. De som har sådana lagar, såsom Kalifornien och Texas, är också de med förbud mot att elchocka barn. Medan Kalifornien, Colorado, Tennessee och Texas idag förbjuder elchocker på barn och ungdomar under vissa åldrar, tillåter de flesta stater praxisen att skada hjärnan om det godkänns av två psykiatriker och en förälder eller vårdnadshavare.

Slutsats:

Sanningen om elchocker är klar. Den korta versionen, som anges på webbplatsen för vår Coalition for the Abolition of Electroshock in Texas (CAEST) är tydlig:

  • Elchocker skadar hjärnan.
  • Elchocker orsakar alltid minnesförlust.
  • Elchocker dödar ibland.
  • Elchocker är aldrig nödvändigt.

Jag erbjuder den intresserade läsaren min egen ”9 minutes of truth about electroshock” här.

Av Fil. Dr. John Breeding

Referenser:

1. Edward Shorter, ”Electroconvulsive Therapy in Children: The legislative over-reach concerning ECT in children leaves one open-mouthed”, Psychology Today online, Dec 1, 2013

2. Lauretta Bender, ”One Hundred Cases of Childhood Schizophrenia Treated with Electric Shock,” Transactions of the American Neurological Association (72nd Annual Meeting), July 1947.

3. Lauretta Bender, ”The Development of a Schizophrenic Child Treated with Electric Convulsions at Three Years of Age,” in Gerald Caplan, ed., Emotional Problems of Early Childhood, 1955.

4. Ted Chabasinski, ”Electroshock: Medical Cure or Physical Torture?: Ex-patient Calls It ’Destructive,'” Daily Californian, 26 October 1982. In Leonard Frank’s Electroshock Quotationary.

5. E.R. Clardy and Elizabeth M. Rumpf, ”The Effect of Electric Shock Treatment on Children Having Schizophrenic Manifestations,” Psychiatric Quarterly, Volume 28, Number 4, 1954. Quoted in Leonard Frank’s Electroshock Quotationary.

6. Walter Freeman, ”Editorial Comment: Brain-Damaging Therapeutics,” Diseases of the Nervous System, in Leonard Frank’s Electroshock Quotationary.

7. Harold Sackeim, ”Memory Loss: From Polarization to Reconciliation,” Journal

8. Sackeim et al., ”The Cognitive Effects of Electroconvulsive Therapy in Community Settings” Neuropsychopharmacology, Volume 32, Number 1, 2007.

9. ”Electroshock and Death: Excerpts from Leonard Roy Frank’s Electroshock Quotationary. The Electroshock Quotationary is available by a free download at www.endofshock.com/102C_ECT.PDF.

10. Sandra Boodman, ”Shock Therapy: It’s Back”, Washington Post, 24 September 1996.

11. David Kroessler & Barry Fogel, ”Electroconvulsive Therapy for Major Depression in the Oldest Old,” American Journal of Geriatric Psychiatry, Winter 1993.

12. Colin Ross, 2006, ”The sham ECT literature: Implications for consent to ECT,” Ethical Human Psychology and Psychiatry, vol. 8.

13. Harold Sackeim et al, 2001, ”Continuation Pharmacotherapy in the Prevention of Relapse Following Electroconvulsive Therapy.” Journal of the American Medical Association, 285(10), (2001, March 14), 1299-1307. (Also see Peter Breggin, ”Electroshock: scientific, ethical, and political issues,” International Journal of Risk & Safety in Medicine, 11, 1998, 5–40.)

14. Linda Andre, Doctors of Deception: What They Don’t Want You To Know About Shock Treatment, Rutgers University Press, 2009.

15. Dennis Cauchon, ”More Children Undergo Shock Therapy,” USA Today, December 6, 1995.

16. Lothar Kalinowsky, ”Electric and other convulsive treatments,” published in Silvano Arieti, ed., American Handbook of Psychiatry, 2nd edition (New York: Basic Books, 1975).

17. Dossche, D. & Stanfill, S. ”Could ECT Be Effective in Autism?”, Med Hypotheses, 2004;63(3):371-6.

18. Deanna Chieco, ”Case study suggests new therapy for autism,” The Johns Hopkins News-Letter, 2/26/09.

19. Personal Communication.

20. Eleni Hale, ”Child Shock Therapy,” The Herald & Weekly Times (Australia), January 25, 2009.

Copyright (c) 2021 – Mad in America, madinamerica.com

Läs mer här: